Div. om MCHK-Racing, Classic Road-Racing, Vintage
Racing.

|
|
||
……………………………………………………………………………………………………….
Favorit i repris.
Artikeln är från 1995 så vissa priser får väl uppräknas
till dagens penningvärde.
ALTERNATIV TRIMNING
Efter de första intervjuerna i serien "Road-Racingrävarnas
Råd & Rön", började den hemska sanningen allt tydligare gå upp för
undertecknad.
Den raka breda vägen genvägen till pallen finns inte!
Nej, istället letar man sig fram längs en oljig stig, kantad av knäckta
vevstakar, krokiga ventiler och brända kolvar. Allt detta kostar dessutom
pengar. Alltså måste man jobba på dagarna och mecka på nätterna. Finns det då
inget hopp? Jo, ett litet. Vi riktar uppmärksamheten mot hela ekipaget, d.v.s.
även föraren. Om man lite överslagsmässigt räknar på ett 250 cc ekipage á 200
kg med 30 hk, så finner man att en viktminskning med 5 kg ungefär motsvarar en
effektökning med 1 hk i accelerations-hänseende.
Med tanke på att det är lättare att borra lätthål i
aluminium än i stål, kan det vara på plats med ett varningens ord. Det går åt
5000 lätthål, diam. 10 m.m. i 5 m.m. tjock aluminium, för att greja ovan nämnda
hästkraft. Satsa i stället på Dig själv! Minska matkontot med 100 kr/vecka, det
ger 5200 kr. / år. Du slipper köpa "nytt" skinnställ, ca 4000 kr.. Nu
har Du 9200 kr att satsa på cykeln. Nya förgasare? Carillostakar ? Hyvla toppen
? Nej, med tanke på att medelhastigheten på våra banor ligger runt 100 km /
tim., skulle det teoretiskt gå att soppa banan med konkurrenterna på en gammal
trött maskin om det bara gick att hålla farten i kurvorna.
Alltså, köp bästa möjliga däck, fixa perfekt väghållning
och gör cykeln så körbar det bara går, sedan är det bara att gasa. Det blev en
del pengar över. Satsa dem på träningstillfällen och intala Dig själv ( eller
med proffesionell hjälp ) att det är jättekul att svänga i hög fart, gärna på
blöt, oljig asfalt.
Till sista några kostråd. Makaroner är nog den
förnämligaste racemat som skapats, men det skall vara den gamla hederliga
sorten där man borrat lätthål. På brödsidan rekommenderas hålkakor. Bland
dryckerna finns ett rikt utbud; lättmjölk och lättöl är några exempel. ( Om
cykeln är svårstartad kan starköl krävas, gäller ej stora klassen med
kopplingsstart ). Kött bör begränsas till lövbiff. Ett lätt luftigt vitt vin
kan duga men rödviner är som regel alltför tunga.
Till sist, en stadig lunch och några extra liter bensin,
för säkerhets skull, motsvarar väl ungefär 1500 lätthål.
"Doc"
Dubbla bekännelser
Det var en osedvanligt
varm högsommardag år 2002. Jag hade äntligen fått ihop den nytrimmade
350-Duccen och bestämt att den behövde en dags utsortering. Balanserna hade ju
rubbats av större insugsventil, portad topp och större förgasare. Inget skulle
vara sig likt. Utrustad med en näve blandade huvudmunstycken slog jag följe med
Ingemar till Gälleråsen.
Ingemar hade för
denna resa valt ut sin trogna CB350 och "Lill-Hondan", RS125:an,
alltså en hyfsat modern fjäderviktsracer. Duccen fick stå gömd bakom dessa på
släpkärran.
Den här historien
handlar egentligen inte om en träningsdag på Gälleråsen. Ni har alla varit med
om tillräckligt många liknande tilldragelser för att slippa bli uttråkade med
sådant trams. I stället handlar det om två, helt skiljda bekännelser som just
denna träningsdag framtvingades och som jag gärna plågar er med en stund.
En 125:a är alltid
en 125:a
Trots min obändiga
lojalitet mot italienska fyrtaktare, särskilt större sådana, med två cylindrar
och tvärgående vevaxel, så har jag alltid haft en dragning till
tvetakts-125:or. Blotta talet 125 får det att vattnas i munnen. Det har absolut
ingenting med min tonårstid att göra. Jag körde en Honda XL125 som 17-åring och
den hojen lämnade inga lustfyllda minnen. Så var det slutspekulerat om det.
(Släng dig i väggen, Freud!). Nej, jag minns att det började vid mina allra
tidigaste vistelser som åskådare på rikets racerbanor under sent 70-tal och
tidigt 80-tal. 125 var inget folk kom för att se på. 125- och sidvagnsåkare må
ursäkta men under just dessa race började de flesta i publiken plocka fram
termos och mackor eller packa ihop och dra hem. I mitt sällskap kallades alltid
125-klassen för fikaklassen. Jag stog ensam kvar och betraktade små ylande
Morbidelli med spinkiga hjul och kunde inte slita blicken... Jag tänkte att en
vacker dag måste jag ha en så'n!
Tids nog kom en sådan
liten ettrig tvåtaktare att spela en rätt stor roll i min tillvaro. När
80-talet gick över i 90-tal köpte jag en sedan länge utdaterad TZ125 med
transplanterad YZ crossmotor. Den hojen flyttade många gränser under vår nästan
decenniumlånga relation. Den fick mig att flytta fram bromspunkter 100 meter.
Den lärde mig att man ensam kan bära en motorcykel över torvmossen i Anderstorp
när man fått soppastopp och skamkärran aldrig vill komma. Den lärde mig att en
motor alltid kan lagas, även man hittar gräs lindat runt vevaxeln. Den fick mig
att upptäcka glädjen i att åka om stora japanska XYZRR-RR och sådant på knixiga
banor. Med resultat som ska kringgås med stor tystnad rastades den lilla
maskinen i alla möjliga sammanhang för att sedan pensioneras och bli hängande i
taket i garaget för att vara ur vägen. När den flera år senare, i brist på
bättre fritidssysselsättning, originalrenoverades efter bilder i Yamahas
TZ-broschyr från 1980, fick den börja åka MCHK-R's banträffar och parader och
jag upptäckte vad jag missat under de år den hängde i taket.
Till slut avyttrades
TZ:n eftersom den inte gick att tävla med och för att finansiera nästa steg av
ett annat hojprojekt.
En kabel är två
för mycket
Tillbaks till den
varma träningsdagen på Gälleråsen: Att Duccen gick som en kratta under första
körpasset på grund av låg batterispänning kan nog vara en absurd konsekvens av
min motvilja mot allt elektriskt. Till och med batteriladdning framkallar motvilja
och förträngs i det längsta. Redan under åren på teknis var elektronik ett
depressionsframkallande ämne och jag fick en gång rådet att låtsas som det
handlade om strömningslära istället. Många ekvationer är mycket lika och många
principer är jämförbara. Det funkade ibland. Men man kan ju inte låtsas som att
man portar en topp när man ska gå och ladda batteriet. Det funkar inte.
När Duccen senare,
trots färskt batteri, inte ville starta alls och stiftet bara gav enstaka
fjuttgnistor kom elektronikångesten igen. Jag har aldrig gillat tändningar och
därför aldrig givit systemet den översyn det förtjänar. Nervöst fipplade jag
med mätinstrumentet, blev illamående och knäsvag och undrade när någon skulle
uppfinna ett helmekaniskt tändsystem, t.ex. med flintastenar som slås ihop av
kamaxeln. Flintstone Performance Ignition Systems låter väl flott?
Som tur var fanns
Ingemar till hands. Förutom att vara en av de största hedersmän som vandrat på
jorden, så är han en klippa på tändsystem (också). Hela lunchuppehållet mekades
det tändning, det vill säga Ingemar mekade, mätte och sprutade ideer och jag sa
"Jaha" och snurrade på bakhjulet och tittade efter gnistor. Problemet
löstes och jag hann i alla fall med att hitta 1000 varv till i motorn innan dagen
var slut.
Som att hitta hem
Förunderliga
tillfälligheter gjorde att den ena svagheten fick den andra att framstå i ett
klarare ljus denna varma dag... När den trilskande Ducatitändningen ännu var
outredd och trilsk var det dags för körpass. Frustrerad betraktade jag min
maskin, svettig av påfrestande startförsök med skinnställ och degig koppling.
Ingemar skulle ut på CB350:n och hojtade inifrån hjälmen att "om inte
Duccen går igång kan du ta 125:an. Den är bara att springa igång!" Med de
orden försvann han och CB350:n mot utsläppet. Kvar stog jag och stirrade på den
lilla Hondan. Efter ungefär 3 sekunder drog jag på mig hjälm och handskar, tog
några raska steg med den lilla lekkamraten, släppte ut kopplingen och... Whammm
Whammm
Att köra en elva år
nyare 125:a efter att ha levt 125-lös i flera år var som att hitta hem och
finna att hemmet blivit upprustat och städat under bortvaron. RS:en förmedlade
en sådan där kristallklar och tvättäkta körglädje som få hojar kan. Upplevelsen
blev ännu mer utomjordisk av att den avnjöts direkt efter att ha försökt lotsa
runt en misständande halvracepreppad italiensk brukshoj från 60-talet runt
samma bana. 125-suget var absolut väckt igen.
Slutsatser:
7 varv på en
125-racer är som eljest tusen och En kabel är två för mycket.
/Anders
Så här i slutet på den första riktiga classic
racing-säsongen på det nya milleniet kan man ju fundera på det där med vad som
är classic racing. Vad som är historiskt och klassiskt definieras ju av varje
tidsepok. Efter att ha följt vår sport från de flesta perspektiv under 23 år
(hepp, är jag så gammal?), så har jag ofta funderat över vilka maskiner som
blir riktiga klassiker och hur en state-of-the-art racermaskin kan te sig om
ett par decennier när den blir sönderskruvad och oljesölig.
Tänk er själva en idag välpreppad 996:a årgång 2001. Om
15 år kommer den till en MCHK-banträff med en gammal kolfiberkåpa som hålls
ihop av Plastic Padding och silvertejp. Vevhushalvorna hålls ihop av
helicoilgängor, fälgarna är tillbehör, i fel dimension eftersom däck inte finns
att få i dåtidens dimensioner längre. Bakdelen har fått höjas 10 cm för att
rymma en jättelik ljuddämpare som ser allt annat än tidsenlig ut och ger hela
hojen ett vanskapt utseende men en chans att mäta in på lagstadgade 89 dB. Kopplingen
har fått byggas om till våt typ av samma orsak och avgaskrökarna är inkapslade
för att dämpa bort strålningsljud och för att få den eftermonterade
3-vägskatalysatorn att tända på lagstadgade 24 sekunder efter kallstart.
På besiktningen muttras det om att cykeln moderniserats
med otillåten programmerbar gaffel, som visserligen fanns på fabrikaren men
inte var tillgänglig för andra. Ägaren bedyrar att valt program har logaritmer
som ger tidsenliga dämpegenskaper och får köra på nåder. Detta blir sedan
upphov till en lång debatt på nästa års regelriksdag.
Är detta en skräckvision? Nä, nog kommer tiderna att
förändras men om framtidens classic-åkare har lika kul som vi har nu, så kommer
dom också att hålla på. Vad som är historiskt relevant kommer att bestämmas av
dem.
Anders
Nyström

![]()
Classic Racing-liv i USA av vår
utsände tävlingsförare Anders Nyström.
Den långa vägen
(del I)
Begäret vaknar...
Senvintern år 2000 i sydöstra
Michigan var väldigt lik samma tid på året i sydvästra Sverige. Kyla och mörker
la en tung sordin över vardagen och vi levde med väckarklockan som främsta
påminnelse om existensen. Racing kändes som något avlägset och rent av onödigt.
Det var ju inte därför jag kom till Amerika.
Månaderna efter
millenniumskiftet försökte de som trott på den slutliga digitala domedagen
vifta bort vad man sagt och ingen fanns längre som någonsin trott något sådant
befängt. Det var tyst.
Följaktligen skulle
det bli en racingsäsong till och precis som vanligt skulle den amerikanska
säsongen börja i Daytona Beach, Florida. Ända sedan 40-talet har män och
maskiner utkämpat bataljer i det som innan dess bara var en badort med
milslånga vita sandstränder och blått vatten som aldrig upphör att rulla in
från Atlanten. Platsen har blivit legendarisk och bara namnet smakar het metall
i munnen. Jag hade umgåtts med tanken att fara dit. Kent, som var där året
innan och såg blådare-Duccen köra upp sig från sista till andra i Formula
Vintage, tyckte jag skulle komma. Den här gången skulle ju blådåren vinna. Om
detta fanns inga tvivel.
Jag tvekade in i det
sista. Familj och arbete skulle ha högsta prioritet och det var först när
hustrun sa "Åk!" som jag till slut beställde biljetter. Det skulle
jag aldrig ha gjort.
Huvudattraktionen på
Daytona Bike Week är, i alla fall for dem som kommer for racingen, 200
miles-lopet. Tidigare under veckan körs ett antal supportrace, däribland AHRMA
Vintage Cup under två dagar. Jag bestämde mig för att kunna avvara två
semesterdagar och se classic-racen. Ni som läser MC-tidningar vet hur det gick,
sa jag går inte in på det.
Jag tror att det sket
sig den allra första morgonen. När jag körde in min hyrda Ford Contour, tätt
efter blådåre-teamets skåpbil, genom en öppning i läktaren, över banan strax
intill västra bankningen och in pa infield, på den lilla väg som leder till
depån. Jag tappade andan. Arenan trotsade all beskrivning.
Efter tre hektiska
dagar i grytan under Floridas glödheta sol och efter att ha dunkat
blådåre-Hasse i ryggen efter hans seger i Formula Vintage återvande jag till
flygplatsen i Orlando med en plågsam solbränna, akut sömnbrist och ett
återuppväckt sug efter att köra. Jag visste att det inte skulle försvinna. En
björn som sovit i flera år somnar inte om när den väcks ur sin dvala. På planet
hem till Detroit bestämde jag mig för att ringa Joe direkt nästa dag.
En udda bekantskap
Området runt "Motor
City" är förmodligen ett av de mest motorcykelanalfabetiska man kan finna på
planeten. Transportmedel har fyra hjul eller flera. Punkt. Skulle något
undantag finnas, så stavas det Harley Davidson. Inte ens moderna tiders
satellit-TV har lyckats ingjuta mer kunskap än så i befolkningen. Sportmaskiner
är så udda att de måste saluföras tillsammans med snöskotrar, jet-ski,
ATV:er och annat som sammanfattas med begreppet "Powersports". Ordet
Roadracing betyder lika mycket för en Detroit-bo som för en stamhövding på
Afrikas horn. Detta faktum bidrog sannolikt till det som sedan hände.
Joe är advokat, strax
över 50 bast, fd racerförare, numera hojsamlare och en minst sagt speciell
personlighet. Våra vägar korsades av en tillfällighet, när min kontorsgranne på
det stora bilföretaget fick nys om att jag höll på med motorcyklar. "Jag
känner en annan galning som också pillar med sån’t där. Vi ringer honom."
Innan jag hann svara hade kollegan kastat sig på sin högtalartelefon och ringt
upp Joe som efter 45 sekunders samtal erbjöd mig att köra en av hans Ducati
350-singlar. Som sagt, en speciell personlighet. Min enda teori om varför det
blev så, var att han blev så chockad över att finna någon i sin närhet som
brydde sig om racer-motorcyklar, till på köpet gamla sådana, och italienska.
Det var nu denne man
som jag, osäker på hur seriös han egentligen varit, ringde upp direkt efter
hemkomsten. Menade han allvar? "Sure! Kom och hämta den. Den samlar ändå
bara damm."
Det gick några veckor
och jag hann komma över chocken av att plötsligt ha en racing-säsong framför
mig igen. En vacker söndagsmorgon i slutet av Mars stod jag utanför Joes lilla
vita trähus i ett äldre villaområde i Dearborn, inklämt mellan shoppingcenter
och kontorshus. Trots att vi talats vid dagen innan och avtalat att träffas, så
var mitt besök en överraskning för den överårige ungkarlskarikatyren.
Någonstans där började en klocka ringa i bakhuvudet, en klocka som jag genast
klappade till och sopade ner från hyllan.
Efter en stunds
åsiktsutbyten och kaffedrickande var tiden inne för att se på maskinen. Joe
reste sig ur fåtöljen, banade väg genom hallen, mellan allsköns bråte och drog
ner vindsluckan med en ljudlig smäll. Jag som hade väntat mig att en hojsamlare
alltid hade sina maskiner i kliniska, dammfria lokaler, där enda tillåtna
förorening var aluminiumspån fran NC-fräsen, fick bevittna hur en ram med
bakdel och tävlingsnummerskyltar kom nerramlande genom vindsluckan, följd av en
gaffel med framhjul och reglage. Maskinen verkade ha blivit riven i en väldig
hast efter sista tävlingen. Joe kom ner från vinden, nu med väldigt dammig
morgonrock och förkunnade att han inte hittade motorn men att han trodde han
visste var den fanns. Någon inne i mitt huvud lappade till en stor ringande
väckarklocka och slängde den i väggen, så fjädrar och visare rök.
En jakt på
ingenting
Så följde några
veckor av mentalt förberedelsearbete. Kolla tävlingskalendrar, fixa licens,
inhandla ny hjälm, ringa Joe och försiktigt undra om han hämtat motorn. Att
sätta ihop hojen var snabbt avklarat, allt utom motorn, alltså, och
centrummuttern till övre gaffelkronan som var bortsprungen pa vinden.
Väl ishopsatt såg
chassit mycket seriöst ut. Allt var välgjort och mer kompromisslöst än mycket
annat man kan se i classic-sammanhang. Så hade hojen ocksa kommit 2:a i 350 GP
pa Daytona för ett par år sedan.
Om man inte tävlat
riktigt på sju år, hoppas man ju få några träningsvarv innan första rejshelgen.
Kan vara hälsosamt. I synnerhet om man aldrig sett banan och aldrig kört hojen
förut. Jag ringde därför runt till alla banor inom rimligt avstånd och kollade
träningstillfällen. Med generös tidsplanering skulle jag hinna med en träning
pa Gingerman Raceway före första racet i AHRMA Masters of the Midwest pa
Grattan i mitten av Juni. Det var ju bara början av Maj och så lang tid kan det
ju inte ta att hitta en motor om man vet var man gjort av den.
Det var ungefär då
jag skulle insett vad som komma skulle. Joe meddelade en dag att han glömt bort
att han lånat ut moroten till någon annan. "Men, men, ingen fara. Jag har
sex andra motorer fast i delar. Jag sätter ihop en ny med samma trim. Det är
gjort på en kväll."
Jag hade anmält mig
till racet på Grattan men insåg att det formodligen inte skulle bli något kört
innan dess. Jag fick vara inställd på en krattig premiär. Nya Avon-däck med
race-blandning hade införskaffats via den förundrade lokale
"Powersport"-handlaren som till en början inte begrep varför jag
svarade så svävande på frågan vilken motorcykel däcken skulle vara till. I hans
värld bestämdes däckvalet helt av den reservdelslista som fanns till varje maskin.
Denne underlige kund sa sig ha en hoj som inte fanns i hans bokhylla, pekade på
en lapp med däcktyp och dimensioner och hade dessutom synpunkter på vilken
gummiblandning han skulle ha. När handlaren väl fattat galoppen verkade han
uppskatta utmaningen och fick fram rätt däck.
Var och en som kört
motorcykeltävling vet vilken mental energi som går åt för uppladdningen och hur
mycket hormoner som rusar runt i hjärnan dagarna innan. Lägg då till
osäkerheten av att inte vara klar med maskinen och känslan av att vara allmänt
risigt förberedd. Två dagar före tävlingen förkunnade min nye vän att han inte
skulle hinna. Leende förklarade jag att "det gör ingenting" och körde
hem med fradgan skummande runt munnen. Den efterkommande helgen vill min familj
helst glömma.
Varför är just jag
en sådan optimist?
De följande sex
veckorna blev en berg-och-dalbana av hopp och förtvivlan. Nästa tävling inom
rimligt avstånd var AMA Classic Motorcycle Days pa Mid-Ohio, en stortävling som
lockar till sig de snabbaste från hela kontinenten och mycket publik. Tanken på
att begå nypremiär och vingla runt en racerbana som rundningsmärke inför kanske
tiotusen människor var inte lockande men eftersom säsongen inte blev yngre med
tiden ville jag ändå försöka. Ivrigt påhejad av min nyckfulle vän som
övertygade mig om att motorn absolut skulle vara ihopsatt till dess, anmälde
jag mig.
Utan att plåga er med
alla detaljer runt det som sedan skedde, kan sammanfattas att min lagvrängare
gick under jorden två dagar före tävlingen och någon motor såg jag aldrig till.
Som en liten tröst begav jag mig till Mid-Ohio för att åtminstone få lite
valuta för anmälningsavgiften och i alla fall se tävlingarna. Min vän Bernie
försökte hålla mig på gott humör och lyckades stundtals ganska bra.
Jag grämde mig svårt
over att ha varit en godtrogen optimist, lovade mig själv att aldrig mer vara
beroende av någon annans välvilja för att kunna köra motorcykel och önskade att
jag varit skapt som andra vanliga människor som är fullkomligt lyckliga med att
spela golf eller vindsurfa.
Jakten går
vidare
Tävlingsinstinkten
hade blivit väckt ur sin djupa dvala som den berömda björnen som raglade runt,
utsvulten och irriterad. 750 roundcase-projektet i källaren var långt ifrån
klart och att invänta dess eventuella färdigstallande var inte att tänka på.
Desperat kastade jag ut en långrev av email till diverse organisationer i
Nordamerika med rätt anknytning och satte mig att oroligt vänta pa napp.
"Ducati singel-racer önskas köpa". Jag hade kvävt reflexen att
tillägga "till vilket pris som helst".
Till min förvåning
kom flera svar inom ett par dagar. En 250 som var alldeles for dyr, en 350
widecase som hade ett rent fantasipris och en 350, också widecase, som verkade
mer realistisk. Ingen fanns egentligen på rimligt avstånd men det hade aldrig
varit något hinder förut. Alla mina tidigare körsträckerekord i bil har haft
något med gamla italienska motorcyklar att göra.
Realisten visade sig
vara John Strempfer, regerande USCRA-mästare i 250 GP. Han hade köpt maskinen
för att få mera körtid men aldrig tävlat pa den. Sanningen var att den aldrig
var tävlad med alls utan nyligen konverterad från gatmaskin till club- racer.
Med familjen på
sommarsemester i Sverige var utrymmet för idiotresor avsevärt större. En solig
fredagseftermiddag efter jobbet, utrustad med en packe Cd-skivor och mycket
vilja, bar det av mot New Hamphire, ca 130 mil hemifrån. Vid halvfemtiden på
söndag morgon parkerade jag åter hemma i garaget, stapplade uppför trappan och
sov drömlöst några timmar.
I brist på större
nyttofordon, hade motorcykeln fått delvis klyvas för att rymmas i hustruns
femdörrarsbil. Därför spenderades söndagen med återuppbyggnad och krypande pa
garagegolvet, jagande styrlagerkulor. Som sagt, ingen fullblodsracer, utan ett
blandras med original kullager i styrhuvudet. Efter att ha fått det mesta på
plats satte jag mig och betraktade jag mitt livs femte Ducati. Troligen den
motorcykel som tagit mest ångest och frustration för att slutligen hamna i min
ägo.
Maskinen var inte på
långt när lika raffinerad som den ofullbordade i andra hörnet. Motorn var
original 350 Desmo fran ca -68, fast med 32 mm forgasare (original 29 mm) och
en mycket milt portad topp. Meganfonen var heltom och hade skrämt ihjäl
besiktningsgubbarna i MCHK. Fram satt en synbart ny Ceriani-kopia med samma
diameter som förgasaren samt en något for bred fälg. Bakändan hade
oidentifierbara stötdampare och VM3 Akronthjul. Avsaknaden av kåpa störde mig
inte just då.
Powersport-handlaren
beställde en ny omgång Avon racing-däck och snart kändes det som åkeriet skulle
vara redo för en tävling. Det var sent i Juli och inte en meter hade blivit
körd men nu snart...
Läs den spännande
fortsättningen från Anders.
Del 2:
Oförtjänta framgångar
Så, till sist...
En tiodagars semester
i Sverige var nog för att orsaka kaos och meterhöga posthögar på kontoret och
en ordentlig jet lag med svår kvällströtthet vid återkomsten till nya världen.
Hojen var i stort sett rejsklar och det var bara några praktiska saker som
behövde ordnas.
Naturligtvis fick den
frivillige depåslaven Bernie förhinder och på Fredag kväll den 11 Augusti, vid
7-tiden på kvällen, sjönk jag ner i soffan och hade en lång diskussion med mig
själv. Cykeln var lastad på min hyrda pick-up. (Jag fattar fortfarande inte hur
jag fick dit den på egen hand.) Hotellrum var bokat och allt var som det
skulle. Enda problemet var att den sunda hjärnhalvan bara ville korka upp en
pilsner och somna på plats. Den andra halvan hade bestämt sig för att jag nu
måste kravla mig upp i den gamla pick-upen med glappig styrning och trasig
luftkonditionering och köra ensam i fem timmar till Mount Meridian, Indiana för
att få köra motorcykel nästa dag. Den senare halvan vann medan den första var
redo att säga upp bekantskapen med mig.
Till slut var jag alltså
äntligen på väg. Jag hade räknat ut att jag skulle åka och lokalisera banan
innan det blev definitivt läggdags men en missad motorvägsavfart orsakade tio
mils omväg och ännu senare ankomst, så det blev att leta reda på hotellet
istället.
De flesta racerbanor
i den nya världen har egenheten att de stänger vid en viss tid varje dag. Om
det råkar vara sammanhängande träningar och tävlingar över två eller tre dagar
spelar ingen roll. När det är färdigkört för dagen får alla packa ihop sina
pinaler och ge sig av. Depån öppnas igen nästa morgon klockan 7. Undantagen
markeras av tillägget "Camping Available" i inbjudan och då blir det
som hemma. På denna inbjudan stod det "Absolutely No Camping" och jag
undrade vad det kunde betyda. Hur stängd kan en depå bli?
Nästa morgon
upptäckte jag att McDonalds utanför hotellet inte hunnit öppna och inget annat
näringsställe heller, så jag väckte fem av cylindrarna i V8:an och började leta
efter banan utan frukost. Längst en liten landsväg som påminde om den som leder
till Falkenberg, fast utan svinfarm, fanns grindarna till Putnam Park. Solen
började klättra och det såg ut att bli en fin dag.
När min klocka visade
på 7.30 kom så en gubbe med Budweiser-keps och låste upp. Jag var tredje
ekipage i en kö som nu säkert var en kilometer lång. Mot 20 dollar och en
intygan att inte stämma någon blev jag också insläppt.
Racerförare i Amerika
är lika jovialiska och kamratliga som hemma, så jag hann knappt stanna förrän
ett par gubbar kom och hojtade "Hey there, Buddy. Need some help with that
thing, huh?" Stämningen var avslappnad, alltför avslappnad, tyckte jag
eftersom min klocka visade att första träningen skulle börja om en kvart. En av
grannarna påminde mig om att jag åkt över en tidszon på vägen och att klockan
inte alls var så mycket. Då förstod jag varför det inte hade gått att få någon
frukost.
En tävlingshelg i
WERA Sportman Series är väldigt intressant så till vida att det körs en uppsjö
av klasser, både moderna och veteraner. Maskinmaterialet har en otrolig bredd
och man kan få se ungefär vad som helst cirkulera på banan. Efter anmälan,
symbolisk besiktning och bensininköp tog jag därför tid att gå runt och ta reda
på vad som fanns.
En kille från
Tennessee rullade ut ett halvmodernt Bimota KB1-liknande chassi med feta
17-tumshjul och med en gammal luftkyld Kawa 750 trepip i. Den passade i det
liberala Formula Twostroke. En annan gubbe hade en ur-CBX med 6-1 och gammalt
superbikestuk. Jag vet inte vad han åkte för klass men när såg vi en så’n tävla
sist? Min närmsta depågranne var en gammal farbror med grått skägg och som hade
en TZ350F som inte kunde varit i bättre skick när den var ny.
Själv hade jag anmält
mig till Middleweight Classic. Det visade sig vara en tunn klass med enbart
några andra encylindriga Duccar. Vi skulle starta ihop med Vintage 1 och
Formula 500. Alla klasser har komplicerade reglementen men Vintage 1 var mest
Honda 350 twinnar och några 250 tvåtaktare och Formula 500 mest modifierade
luftkylda Yamaha RD350 och RD400.
En obesvärad ovana
Dags för första
träningen. Jag hade alltså inte suttit på en motorcykel på ett par år. Jag hade
inte tävlat sedan början av förra decenniet och det var med viss ovana jag
krängde på mig skinnställ, ryggskydd, de nya stövlarna och den nya hjälmen. Min
skäggige depågranne såg lite orolig ut när han gav mig knuffhjälp och Duccen
brakade igång.
Jag har alltid
tillhört den startnervösa kategorin, med mycket fjärilar inför varje pass och
närmast spysjuka och rymningstendenser före rejs. Dock, med åren kommer mognad
och med den en realism och prestigelöshet som i denna situation gav mig ett
upphöjt lugn. Jag hade ju inget alls att bevisa. Jag skulle bara åka
tillräckligt fort för att inte vara i vägen och det skulle nog gå, trodde jag.
Värdigt gled jag
nedför depågatan mot utsläppet. Jag njöt av mitt odämpade megafonmuller och
försökte memorera "högerväxel, högerväxel, glöm inte. Grön flagg och ut på
banan i bakkanten av fältet. Väldigt vad växellådan var kärv...
Bansträckningen på
Putnam är förbluffande lik Karlskoga, ungefär lika lång fast alla böjar är
snabbare och vissa har små luriga nivåskillnader som skymmer utgången och gör
det ruggigt svårt att lära sig ett bra spår. Utan tvekan kände jag mig som en
kratta. Det blev inte bättre av flera lömska frilägen i lådan. Frustrationen
kom smygande.
De gamla Yamorna i
Formula 500 visade sig gå kusligt fort och blåste nästan hjälmen av mig när de
passerade på rakan. Det rådde heller ingen tvekan om att en högre utväxling
hade hjälpt mig betydligt, då jag la i femman efter halva rakan och hade 300 m
svag nedförsbacke kvar. "Nåja, det fixar sig till nästa rejs", tänkte
jag. Några nya drev hade jag inte hunnit fixa ännu.
Att lusa av en
alldeles nybyggd racer som byggts av vet-inte-vem kan ju vara ett äventyr.
Efter 7 varv brast sadelfästena och jag påminde mig att Peter Williams karriär
tog slut just på det viset. Depå.
Summering av
första passet var sämre än väntat.
Moloken granskade jag
den klantiga konstruktionen som var som gjord för att gå sönder. TZ-farbrorn
tittade bistert över min axel och generat förklarade jag att jag inte var
ansvarig för eländet utan köpt den så här. En annan ny bekantskap, Todd från
Chicago, kom med sin borrmaskin och snart hade jag gjort tillförlitligare
fästen i sadel och ram.
Nu började hungern
göra sig påmind ordentligt men ännu fanns ingen mat att köpa. Solen steg och
det blev behagligt varmt. Törsten tvingade mig att missbruka kiosktantens
modersinstinkter och få henne att sälja mig en flaska vatten fast hon inte
öppnat. Den satt fint.
Andra träningen gick
betydligt bättre. Det kändes som om jag började minnas hur man kör motorcykel
och med en mer bestämd högerfot försvann nästan alla lömska frilägen ur lådan.
Det gick nästan fort. Som redan nämnt, så är Putnam en snabb bana. När jag
började piska Duccen lite i svängarna visade sig brister i väghållningen.
Framändan ruskade på sig och blev ett problem några varv in på andra passet.
Jag hittade någorlunda hyfsade spår på de flesta ställen och en viss rytm
infann sig. Hornen växte ut och jag började jaga. Efter ett brutalt
framhjulstugg som inte slutade förrän vid yttre curben fick jag lugna ner mig.
Jag vinkade glatt åt Todd som bromsat på sig och provade vattenbuffelns
off-roadegenskaper.
Varvräknaren slutade
plötsligt att fungera och en falkögd funktionär pekade på mig med en
köttbulleflagga (deras motsvarighet till teknisk svart) efter att ha sett min
flaxande vajer. Alltid är det något... Jag parkerade utmed rakan och tittade på
de sista varven, med lite bättre humör.
För att försöka få
bukt med den hoppande framändan försökte jag med att sänka däcktrycket något
samt dra upp framändan den sista centimetern i kronorna för att, om möjligt, få
någon tiondels grad flackare gaffelvinkel. Sedan var det slut på de på plats
genomförbara idéerna.
Snålheten som bedrog
visheten
Så var det då
äntligen dags för tävling. I classic-sammanhang i detta land brukar man lotta
startpositionerna men alltid ställa främmande element sist. Redan vid
besiktningen hade man talat om för mig att jag skulle få en fin utsikt över fältet
vid starten, såvida jag inte löste ett medlemskap i WERA på stående fot. Det
gjorde jag inte eftersom jag inte räknade med poängplats och heller inte att
åka mer i den serien, utan satsa på AHRMA-cupen senare.
Med samma upphöjda
lugn som tidigare åkte jag ut till start och bestämde mig för att målet var att
inte bli sist i klassen och att också slå några av Vintage 1-gubbarna som stod
framför. Sedvanlig kakafoni av varvande motorer och avgaser, flaggstart och så
iväg. Ingen koll alls på placeringen in i första sväng. Jag låg i en klunga och
åkte första varvet utan att ha tid att fundera över vilken klass de tillhörde.
Utväxlingen var
naturligtvis fortfarande alldeles för låg och jag fick koncentrera mig på att
hålla mig på 8000 varv för att inte slita av vevstaken. Med den begränsningen
blev jag ett lätt byte för bättre utväxlade konkurrenter på rakan. Jag tror att
jag var sist ut på tredje varvet. Dags för nästa inbyggda överraskning: Höger
fotpinne vek sig och plötsligt måste jag hitta någon ny viloplats för
högerfoten. Desillusionerad åkte jag runt och försökte vänja mig vid den nya
situationen. Fram med foten för att växla och sedan upp på ramröret med den.
Det gäller ju att vara flexibel. Hailwood-inspirerad stil med båda knäna runt
tanken fick gälla hädanefter, vilket gav en ny dimension åt upplevelsen men
inte gjorde framändan lugnare, tvärtom.
Jag påminde mig om
målet att slå någon i klasserna framför och tog sikte på en svart RD Yamaha som
låg ett par sekunder framför. Jag lyckades ta mig upp i bakhjulet och planerade
min första riktiga bromsduell på alltför många år. Det gick. Hurra. På väg
genom kurvorna på baksidan banan upptäckte jag att näste gubbe framför var
Todd. Jag hade förstått att han var snabb men han verkade ha någon slags
bromsproblem och hängde inte med i täten. Med vilt studsande gaffel jagade jag
ikapp honom och fick honom att bromsa på sig igen och missa ingången till den
enda långsammare kurvan. Vips, så var i alla fall två tvetaktsåkare bakom. Ut
på rakan väntade jag på att bli passerad av båda två men bara Todd hann förbi.
Vi växlade positioner några gånger till. Med två varv kvar till mål kom
rödflaggen ut och det var bara att åka i depå. Någon i ledarklungan hade
parkerat i räcket i utgången till rakan, där det blev väldigt dumt med en
ambulans i avåkningszonen.
Snart meddelades
officiellt att det inte skulle bli omstart utan resultatet räknades på sista
fullbordade varv. Det visade sig att jag var enda ekipage i mål i Middleweight
Classic och således, tekniskt sett, hade vunnit. Med en kall flaska vatten i
handen funderade jag över denna historiens mest oförtjänta seger och grämde mig
över att inte ha löst medlemskap i WERA, så jag kunde få en pokal med mig hem.
Det skulle blivit 100% förbättring av antalet pokaler i den Nyströmska
prissamlingen. Nu får barnbarnen tro mig ändå, utan bevis.
Aldrig är det så
skönt att sätta sig i en bil och åka hemåt som efter en genomförd tävling.
En smak av Isle of
Man
Veckan efter Putnam fumlade
jag lite i garaget med de svagheter maskinen visat vid första provet. Några var
lätt åtgärdade men väghållningen var en svårare fråga. Jag chansade på lite
tjockare gaffelolja eftersom jag tyckte att kompressionsdämpningen verkade
obefintlig. Senare har det sagts mig att Cerianigafflarna är gjorda just så,
med väldigt lite kompressionsdämpning men destå mer returdämpning. Nya bakdrev
beställdes från Syd´s Cycles och jag tog sikte på nästa möjliga tävling. Jag
hade ju tänkt åka med AHRMA men datumen ville inte stämma. Bästa möjlighet att
få åka mera var nästa WERA-tävling på Nelson Ledges strax söder om Cleveland
första helgen i September, Labor Day Weekend.
Denna gången skulle
Bernie kunna åka med. Bernie är som en oas i öknen i Detroit där motorsport har
V8 och går på ovalbana. Orsaken är att han växte i bergen söder om San
Fransisco, spenderade sin ungdom på sportmaskiner på krokvägarna i Santa Clara
County och sommarjobbade i en motorcykelaffär.
Klockan fyra på
Lördag morgon gled vi iväg i Bernies Cheva van. Vi skulle hinna dit i god tid,
tänkte vi. Den förhoppningen varade i en timma, tills dimman började strax
söder om Toledo, där den rullade in som varm filmjölk från Lake Erie. Sikten
tog slut vid torkarbladen och vi undrade stundtals om vi överhuvudtaget var på
rätt väg. Hailwood brukade alltid köra på minnet när det var tät dimma på ön.
Han visste att det var dags att lägga ner åt ena eller andra hållet vid ett
visst varvtal på en viss växel. Vi började tillämpa samma princip. Vi ville
båda minnas att den här vägen var ganska rak och tog enhälligt beslutet att
parkera hastighetsmätarnålen på 50 miles. En klart framgångsrecept. Detta var
första men inte sista gången tankarna skulle gå till Isle of Man denna dag.
Dimman avtog och
tilltog hela tiden och, tacksamt nog, missade vi inga skyltar. Även denna bana
låg ute på vischan och vi fick leta en stund mellan potthål och kohagar innan
vi hittade rätt infart.
Tre veckor tidigare,
på Putnam, hade det mumlats om tävlingen på Nelson Ledges. Några hade frågat om
jag hade tänkt mig dit. Jag hade ett svagt minne av att ha läst en insändare i
någon tidning om banans skandalösa skick och orolig för min hoppiga gaffel
frågade jag några gubbar som såg ut att ha varit med länge. Det var som att
ställa indiskreta frågor om någon fruktad maffiaboss på en siciliansk bar. En
av dem hade stirrat tomt i luften och bara grymtat "Rough, man. I´m not
going.". En annan hade sagt att det var så nära Isle of Man man kan komma
på en permanent bana. Andra hade bara mumlat något ohörbart och undvikit att
svara på frågan. Oavsett, så måste detta vara en speciell plats. Jag var beredd
på det.
Det var fortfarande
dimmigt när vi körde genom grindarna och korsade banan. Jag stannade bussen och
betraktade de synliga 50 meterna av banan. Bernie bröt tystnaden efter 15
sekunder och utbrast "They gotta be kidding!". Men så väl var det
inte. Här skulle köras tävling, med nya och gamla hojar, stora och små. Det
lilla vi kunde se visade längsgående sprickor i asfalten, breda som en mansarm,
lagningar av blank tjära som hade fått en gammal svensk byväg att skämmas,
potthål och rikligt med gräs som växte upp genom bulor i beläggningen! Och
detta var, så vitt vi kunde se, en bromssträcka just före en ganska vass 90
graders höger. Jag började förstå att ingen jag frågat hade överdrivit.
Tvärtom.
Urlastning,
pappersifyllande, anmälan och besiktning. Besiktningsgubben pekade ogillande på
det nakna oljetråget på min maskin och frågade hotfullt varför jag inte hade
någon belly pan, uppsamlingskärl under motorn. Skamsen och rädd att få
startförbud kved jag "Visste inte...". Gubben tittade stint på mig.
"Vaddå visste inte? Det är ny regel för i år. Det här blir böter!"
Lättad över att inte få startförbud, utan bara böter, blev jag ivägskickad för
ett personligt botsamtal med tävlingsledaren, som en bråkig skolpojke som blir
skickad till rektorn. Jag fick audiens hos tävlingsledaren och bekände min
missgärning. Han pekade på tillägget i regelboken och ville ha 40 dollar av
mig. När jag sanningsenligt sa att jag var färsk medlem i WERA och detta var
min första tävling som medlem, ändrade han sig och sa att då var det OK.
Välkommen i klubben. "Men kommer du till Roebling Road utan belly pan, så
blir det startförbud". Jag hade inte tänkt åka dit, så det gjorde inget.
Jag måste dock ge dem rätt i deras strävan att hålla banan oljefri. En mycket
bra regel.
Dimman ville inte ge
med sig, så träningarna fick skjutas upp. Långsamt, långsamt lyckades solen
förgasa fukten och sikten blev klar. När första gänget släpptes ut till träning
kändes det tydligt att detta skulle bli en mycket varm dag.
Resten av
anläggningen var lika skrotig som själva banan och de dass som Barry Sheene
enligt sägnen ska ha bränt ner i Imatra 1971 måste ha varit rena lyxen jämfört
med dessa. Det var så man övervägde att hålla sig till man kom hem.
Tack vare förseningen
fick alla vintage-klasser träna ihop. Det blev lite småtrångt och stora
hastighetsskillnader, med encylindriga fyrtakts 125:or ihop med TZ350 och
Tridents. Mina beställda drev hade inte kommit i tid från Syd, så återigen led
jag av lägre än möjlig toppfart. Uppslutningen i Middleweight Classic var
betydligt bättre den här gången än sist. Flera dokumenterat snabba gubbar på
bra material fanns med. Förra årets totalvinnare, Steve Mahanes, på en ex-Jimmy
Adamo Ducati 350 förväntades vara snabbast och det var han också.
Som väntat var banan
en utmaning i sig. Sträckningen var väldigt underhållande, med bland annat en
lång evighetshögersväng under täta trädkronor, som i mitt tillstånd togs på
femman. Det var som att köra i en grön tunnel. I slutet av denna snabba höger
kom sedan en skarpare höger, så man måste räta upp och bromsa, ungefär som i
torparsvängen på Sviestad. Jag hittade två stora tjärlagningar som bromsmärke
och siktade mellan dem för att få rätt spår in i den skarpare högern.
Idealspåret på Nelson Ledges skulle se ganska kul ut om man ritade in det på en
banskiss. Det handlar mest om att hitta jämn asfalt och grepp. Jag ägnade en
stund åt att skugga några infödingar för att lära mig det idealspår som gjorts
av tidens tand.
Vilket spår man än
valde runt denna egendomliga bana, så var det oundvikligt att studsa över bulor
och sladda över tjärfläckar. Gräset kunde undvikas på alla ställen utom ett.
Detta var en plats där pojkar blev män och där mentala gränser flyttades.
Efter första
drabbningen med Nelson pustade jag i depån. Det var varmt. Bekanta ansikten
började dyka upp. TZ-farbrorn var där, likaså det strävsamma RD350-paret Stan
Liepert och Tina Sudnik som båda kör Formula 500 och Formula RD. Det är nog
rätt ovanligt att ett sammanboende par kör samma klass och fortfarande har en
hälsosam relation. Några klasskamrater som var nyfikna på den nye svensken
stannade till och vi diskuterade spårval och andra världsproblem. "Enkelt",
sa den ene. "Det är bara att hålla fötterna så hårt som möjligt på
fotpinnarna och full gas. Pruta inte av på gasen för då wobblar det bara ännu
mer."
Två ytterligare
träningspass gav chansen att upptäcka att detta angreppssätt var bra. Ett
soppastopp lärde mig också hur de kryptiska bensinkranarna fungerade och gav
mig nöjet att putta hojen en kilometer över ett gärde tillbaks till depån, med
skinnställ, i 30 graders värme.
Som vanligt togs inga
officiella tider och startplacerinarna lottades. Denna gång skulle jag slippa
starta sist.
Vid förarmötet var
det viktigaste budskapet "Drick!". Det var väl motiverat.
En säsong som
kunde slutat bättre
När det var dags för
start var det 35 celciusgrader och fortfarande fuktigt. Verktygen fick ligga i
skuggan under bussen, annars gick det inte att ta i dem. Med skinnstället på
och minsta möjliga rörelse rann svetten ner i ögonen. I väntan på utsläpp till
racet facinerades jag över att fotpinnarna kunde bli så varma att de brände
genom sulorna och att handtagen kändes glödheta att hålla i. Tursamt, så
försvann alla sådana funderingar så fort grönflaggen vinkade ut oss för
uppvärmningsvarv och start.
Väl uppställd på
griden tänkte jag att nu skulle det väl vara märkvärdigt om jag inte kunde få
häng på gubbarna framför. Med facit i hand, så skulle jag tränat starter mera.
När starten gick tvärdog motorn och jag fick paddla och hoppa en eller två
gånger (minns inte vilket) innan den tände igen och jag kunde börja jaga det
flyende fältet, ilsken som ett bi som blivit bestulet på honungen.
Ensamt majestät genom
första svängarna. Enda trösten var att jag tog in på svansen. I slutet av det
kurviga partiet på andra varvet var jag nästan ikapp dem. Vid växlingen mellan
trean och fyran ut på rakan återkom det lömska friläget och jag tappade någon
sekund igen. Sista halvan av rakan var hopplös på grund av min korta utväxling.
Kugga ner till fyran, snabb höger med tjärsträng en halvmeter från innerkanten,
dra ur på fyran och bromsning och ner till trean för en skarpare, väldigt ojämn
höger. Direkt vänster under acceleration med studsande framhjul, i med fyran
och sedan bromsning inför 90-graders vänster med hal utgång som tas på trean.
Fullt acc genom fyran och femman och genom den snabba högern under träden. Jag
tog in igen. Nu började det bli spännande.
Då kom
rödflaggen ut.
När jag kom runt
"torparsvängen" såg jag att det var folk och maskiner spridda både på
och utanför banan en bit ut på rakan efter. Någon försökte krypa ur vägen mot
högerkanten. Ca 100 m längre fram låg två hojar och en förare som inte rörde
sig. Vi körde försiktigt förbi och tillbaks till depån.
Inget är så tyst som
en depå efter en ordentlig rödflagg. Jag tror jag sett det mesta som kan ses på
en roadracingtävling, både gott och ont. Detta var dock det vidrigaste jag sett
och det var tydligt att fler än jag hade den upplevelsen. Både helheten och
detaljerna i det som hänt den här gången sa oss att det otänkbara kanske nu var
ett faktum.
Den som verkade värst
skadad var Todd’s kompis från Chicago, Jon Hoffman som körde i Formula 500. När
helikoptern kom var det både bra och dåliga nyheter. Det var alltså för illa
för att ta honom i ambulans men fortfarande en chans att han skulle klara sig.
Det blev två väldigt
konstiga timmar innan omstart. Stan och Tina hade tappat lusten att köra mer
och packade ihop. Jag hade en stunds diskussion med mig själv och bestämde mig
för att starta om. En sval bris drog in över banan när högtalarna förkunnade
att det var dags.
Den här gången
missade jag inte starten, utan kom iväg bra och körde de resterande nio varven
på en isolerad femteplats, nöjd med att plocka några poäng.
Resume
Man kan undra varför
man håller på med detta. Under de fyra timmarna i bussen på väg hem, blandade
sig den känsla av välbefinnande som alltid infinner sig när man fullföljt en
tävling utan alltför genant resultat, med en fundering över varför man
egentligen håller på. Vad får mig att gå igenom så mycket elände, så många
timmar i garaget, så mycket irritation över saker som går sönder, prylar som
inte kommer och spendera så mycket pengar för de stackars varv som verkligen
blir körda.
Jag tänkte att jag
nog skulle hinna åka en gång till innan hösten kom och tävlingarna flyttade för
långt bort på kontinenten. Motivationen fanns på något sätt kvar och jag såg
fram emot att få köra motorcykel igen, så där riktigt, som när
motorcykelkörning är som bäst.
Tre dagar efter
tävlingen skrev Todd ett email och berättade att Jon inte klarat sig.
Det blev ingen mer tävling
säsongen 2000. Jag började istället riva den nu nästan avlusade Duccen. Det
visade sig att kolven skurit ordentligt och det var ett under att den överhuvud
taget gick de sista varven.
WERA’s poängräknare
bestämde sig, medvetet eller omedvetet, för att ge mig poängen från min
teoretiska seger på Putnam och jag slutade på en 11:e plats av 24 totalt i
sammandraget.
------------------------------------------------------
Vi tackar Anders
för denna mycket välskrivna och intressanta story om Classic Racing-liv
"over there"
Så här såg en del av oss ut i
ungdomens dagar
Har Du någon bild från Dina unga dagar så
skicka den gärna till mig.
|
1957 Ordförande Lennart Olander |
1959 Kassör Monica Olander |
1978 Laila Olander Klassrepresentant i 7B |
|
Tävlingsledare Göran Alden
t.h. T.v. Bernt Gustavsson. Kör fortfarande Bultaco 250. Svirstaloppet 1972 |
Lennart Olander 1960 med kusinbarn på BMW R 51/2 1950. Racepreppad, toppfart >180 km/tim. |
Björn
"Binge" Inge 1973 eller 74. |
|
Tage Pettersson |
||
|
1934 |
1953 |
1954. Tage längst till höger. Killen till höger om Tage är Stig Ländin som är med som funktionär ibland. |