Headerbild

Fågel Fenix, Yamaha RD av Anders Nyström

Fenix återuppstår

I gamla sagor kan man läsa om fågeln Fenix som efter att ha uppnått hög ålder gjorde sig ett rede, la sig däri och dog, varefter det uppstod en ny fräsch fågel, troligtvis bättre och visare än den förra. I en del andra versioner bränner sig fågeln på ett bål och ur askan stiger en ny fågel. Att dra paralleller till en motorcykel är långsökt men verkligheten hamnar inte så långt från dikten i fallet med min numera avyttrade Yamaha.

Men vi får spola tillbaks bandet till tiden före supportklass 11. Förekomsten av världshistoriens troligen mest tävlade motorcykelmodell, Yamaha RD, i nordiska Classic Racing-sammanhang, var grogrund för en hel del trätor och syrliga ordväxlingar. Kampen mellan puritaner och pragmatiker löstes smidigt genom bildandet av en supportklass där entusiasterna satte ett eget klassreglemente och skulle sköta poängberäkning och övrig administration själva.

Som 60-talist hade jag fått mitt racingmedvetande väckt just i den tid då den vattenkylda RD’n blev instrumentet som, åtminstone imaginärt, flyttade 18-åringen på Jonseredsvägen lite närmare Carlos Lavado. Då små knattrande riskokare med svarta motorer och hjul som såg ut som gräddvispar lämnade mycket större superbikes bakom sig på krokvägarna i ett moln av tvåtaktsrök, vars doft genast avslöjade hur seriös och initierad föraren var. Sötaktig vegetabilisk finsmakare eller gammal sunkig utombordare? Hmm… Utan fakta i målet så vågar jag påstå att ingen annan motorcykel blivit entypsklass i roadracing i fler länder i den civiliserade världen, eller fostrat så många blivande världsmästare som just Yamahas tvåcylindriga vattenkylda RD. 

När klass 11 bildades kunde jag inte motstå frestelsen att bygga en hoj och damma av mig själv och min licens och ge mig in i cirkusen igen.

Man brukar säga att Smålands magra och fattiga jord har gjort smålänningen till den sparsamme och gnetige, läs kostnadsmedvetne, entreprenör han är känd för att vara. Färre vet att bohuslänningen och kanske framför allt Tjörnbon präglats av att det under långa tider, mellan sillperioderna, bara fanns granit och saltvatten att leva av, inte mycket mer. Det har gett bohuslänningarna en förmåga att kunna skapa något av ingenting och överleva. När det var dags att bygga en konkurrenskraftig RD-racer vaknade mina bohuslänska gener och jag började plocka hem essentiella delar av RD-maskiner från här och var och hade till slut en hög delar som kunde utgöra en maskin med reservmotor och några uppsättningar extra cylindrar. TZ-kåpor gjöts hemma i garaget och det dyraste i hela högen var en fin nytillverkad Morbidellitank. Men det är ryggraden i bygget, ramen som kittlar fantasin och för tankarna till ovan nämnda fiktiva fågel.

En kompis till en kompis, boende i västra Småland, hade sagt sig ha ram, sving och bakfjädring till en RD av rätt årgång. När familjen en vacker höstdag skulle på kalas i närheten tog jag tillfället att ta en liten omväg på grusvägar till gården där ramen skulle finnas. Nog fanns den, bakom en ladugård, nära nog bokstavligen på en gödselhög, låg en ram med sving och fjädring. Den såg hel ut så när som på röret under och bakom motorn som såg ut att ha varit med om något fasansfullt, t.ex. landat på en stor sten och man kunde ana varför hojen skrotats. Inga problem att fixa, så en symbolisk summa bytte ägare och ramen stuvades in i bagaget på familjens V70. Tilltaget uppskattades inte så mycket av familjen då det spred sig en lukt som var en blandning mellan gödselränna och gammal skogsmaskin som stått länge orörd i skogen. Min försäkran om att detta en dag skulle bli en ärorik tävlingsmaskin som skulle ta framskjutna placeringar i vår precisionssport övertygade inte familjen.

Till säsongen 2005 var hojen i alla fall klar. En testdag på Kinnekulle sorterade ut de värsta barnsjukdomarna och premiären på årsracet kunde genomföras utan större problem. Under fem säsonger förädlades sedan den babyblå RD’n till en oerhört tillförlitlig och hyfsat snabb maskin. Moderat trimning, konservativ bestyckning och religiös nit i underhållet av motorn, med rivning och uppmätning av lopp, vevlagerspel etc efter varje tävlingshelg gjorde att maskinen bara svek mig en enda gång på 27 starter, då med ett präktigt vevlagerras precis före bromsningen till chikanen på Sviestad under årsracet 2007, den gången givetvis i ledning, men… That’s racing. Det var i alla fall fram till 2009, då samma racehelg fick mig att meka 48 timmar i sträck utan att få ordning på den trilskande tvetaktaren. Inte ens de mest garvade experterna hade några råd kvar till slut och med en känsla av att nog ha upplevt allt klassen hade att erbjuda och trött på alltför många timmar i garaget mellan körningarna så bestämde jag mig för att lägga av igen men låta den babyblå vara kvar för någon enstaka banträff de kommande åren. För att ha rest sig ur en gödselstack tyckte jag nog att hojen hade fått ett ärorikt slut, med några resultat som var ok trots den ofta magra uppställningen i klassen och att den faktiskt gett betydligt mer exotiska maskiner en match flera gånger. En återuppståndelse, by any standards! Men det var tills Fernando hörde av sig.

Fernando är geolog/metallurg och en auktoritet på sitt yrkesområde. Han är också portugis och frilansjournalist som testar och skriver för ett antal portugisiska och brasilianska mc-magasin. Vintern 2009/2010 bodde han i Stockholm. Det var då han hörde talas om klass 11. Fernando har också en soft spot för Yamahas vattenkylda tvåtaktstwinnar. I hans hemland var classic racing på uppgång och Fernandos plan var att bygga en snabb RD-racer för att tävla mot fullblods-TZ’or och trimmade CB900’or och Bimota KB1’or hemma i Portugal. Via en bild på min hoj från den första testen på Kinnekulle, som lagts ut på nätet av en engelsk webshop för RD-prylar, hittade Fernando mig. Via email frågade han om den babyblå möjligen var till salu eller om jag visste någon som var. Ibland kan ju tillfället göra säljaren och inom några veckor svängde Fernando in på vår tomt med en skåpbil och sin trevliga fru, Lisa, också geolog och grym frilansfotograf för magasin i samma genre.

Det som skulle blivit ett snabbt byte av pengar mot motorcykel och lastning i skåpbilen blev till flera timmar vid matsalsbordet och vi hade fått nya vänner innan den babyblå försvann med sin nye ägare.

I berättelsen om fågeln Fenix står ingenting om att fågeln återuppstår först och sedan stiger mot oanade höjder. Det är här verklighetens RD-racer skiljer sig från fågeln i mytologin. Fernando snickrade en trälåda och stoppade in sin nyinköpta RD i den och skeppade den till sin hovmekaniker, Antonio, i Portugal. Antonio måste ha stirrat storögt på den babyblå när han öppnade lådan och han frågade sin uppdragsgivare varför i h-e han inte köpte en likvärdig maskin på närmre håll. Finishen på den maskin han packade upp imponerade inte och en del detaljlösningar visste även jag kunde varit bättre men hade lämnats därhän eftersom de ändå funkade. Men ödet hade bestämt annorlunda och nu hade ramen från gödselstacken i Hyggås fått ett nytt hem på varmare breddgrader. 

Jag tog ett mentalt steg tillbaks och betraktade hela ödets nyckfulla framfart med den dödsdömda ramen, resan den tagit, en massproducerad japansk budgetram som gått från något ingen ville ta i med tång, gyttjig, stinkande, avregistrerad, kvaddad, till något en man som får betalt för att testa MotoGP-hojar nu skulle köra på banor man bara ser på Viasat.

Premiären på ett regndränkt Estoril gav en andraplats, meddelades det i pressreleasen från Team Classico Racing, något jag noterade med viss stolthet. Säsongen 2011 kantades av idel motgångar, med kolvskärningar och allahanda haverier som inte gjorde Fernandos riding skills rättvisa och det dröjde ganska länge innan de varaktiga framgångarna kom. Men racing på sydliga breddgrader bara är mer glamourös och romantisk än här uppe och den babyblå som nu i stället blivit Yamaha America-gul fick mer än sin beskärda del av solglans och galanta paraplyflickor, något den definitivt inte varit van vid.

Jag undrar bara om den där lukten av gammal skogsmaskin gått ur riktigt…

I en depåbox i Portimao: Varför köpte du den här hojen?

Många arbetstimmar senare. Fernando ger Fenix lite pisk under träning för Motoclassico på Braga i Portugal. 

Det är långt från Hyggestorp till Estoril.

Adress

MCHK-Racing Katarina M Edberg, Sproge Kruse 430 62344 Klintehamn

Kontakt

E-post: info@mchk-racing.org

Drivs med KlubbenOnline

Logga in