Hoppa till sidans innehåll

"Hur f-n ser dom ut", en kritisk betraktelse för ett antal år sedan av en systergren, av okänd.


I nedanstående text finns en hel del tänkvärt och som även idag kan översättas till RR.
_______________________________________________________________

Hur i hela helvetet bär dom sig åt?
och,
Hur fa´n ser dom ut?

Det var en gång…
…en lycklig tid, då män var män och Speedway, Speedway. En sport utövad av tuffa killar på tuffa motorcyklar, tournériddare på stålhästar att beundra och begapa.
Ta SM-finalerna som exempel, oftast gick de på Stockholms stadion, en grann folkfest i flödande strålkastarsken i septembermörkret. Förarna på sina blänkande maskiner klädda i svarta skinnställ och med en tuff snusnäsduk fladdrande runt halsen. VM-finalerna kördes inför 80-90 tusen åskådare, alltid på Wembley och aldrig har någon enda människa sagt om en VM-final på Wembley, att det skulle ha varit en dålig tävling.
På den tiden kördes det Speedway även i Sveriges viktigaste städer och publiken kom i flera tusental. I Speedwayens huvudstad London opererade 5-6 stycken förstadivisionslag samtidigt. Banorna var överlag ganska tunga och lite smågropiga, banlängder på mellan knappt 250m till drygt 400m kvittade lika, ingen ropade efter likformighet, det var Speedway i alla fall. Banmaterialet bestod av kolstybb, (kolstybb som begrepp kan sägas vara lika synonymt med Speedway som doften av vegetabilisk Racerolja, en förtjusande doft som av den fåkunnige dock felaktigt brukar benämnas ”metanoldoften”), ett visserligen mycket svart och smutsigt material men vida överlägset allt annat senare prövat banmaterial.
Maskinerna var utrustade med enkla robusta motorer, alla av samma fabrikat, med fullt acceptabel effekt och varvtal. Dessa maskiner var tjusiga att se, kopparfärgad ram med förkromade stänkskärmar och en blänkande oljetank på bakskärmens stänkplåt, en välpolerad JAP-motor med märkets logotype i rött på registerkåpan. Överlag, med undantag av den ”grå-blå” ESO/JAWA-epoken på 60-talet, så har just maskinernas exotiska utseende och känsla av kraft betytt nästan lika mycket för sporten som förarna själva.
Regn och vind var sällan anledning till något mera hörbart gnäll från vare sig utövare eller publik, ej heller klagades det på buller och vad avgaserna beträffade så utgjorde dåtidens racingoljor en närmast berusande glädjekälla för de som stod runt banan och sniffade avgasröken. Förarna var alltid klädda i svarta skinnställ, senare i tiden kanske i röda eller blå, på skinnställen kunde det förekomma något eller några påsydda märken, en Engelsk flagga, Castrol, BP eller liknande.
Efter det att funktionärerna i sina vita overaller med arrangörsklubbens namn på ryggen marscherat in till lämplig paradmarsch, defileringsåkte förarna runt banan i god ordning vinkandes till publiken. Deras lagledare var en herre i prydlig kostym eller möjligen klubb-blazer och ljusa byxor samt skjorta och slips. Sedan lagkaptenerna skakat hand, singlat slant och utbytt klubbstandar rullade det första heatet fram till start, detta skedde utan krusiduller och deltagarna var måna om att deras uppförande byggde upp spänningen inför tävlingen. De åkte fram mot startplatsen, oftast i bredd, stannade några få meter framför startgrinden och vinkades fram av startassistenten, en herre också han gärna klädd i kostym, sedan rullade de sakta fram till grinden där fyra andra män stod beredda. Dessa herrar hade i vissa fall en röd, en blå, en gul och en vit overall och ännu elegantare var om de hade stickade tröjor i hjälmfärgerna eller varför inte baskrar. När förarna stod på startplattan vid startgrinden och startassistenten var nöjd släpptes grinden upp av domaren och heatet gick iväg. Ingen försökte trixa och dumma sig mot sina medtävlare utan alla förarna var angelägna om att röna ut vem som skulle komma först i mål genom att åka om det. Efter målgång var det snarare en regel än undantag att segraren gratulerades av sina besegrade motståndare medelst handskakning.

Allmänt var förarna idoler, somliga ägde rent av filmstjärnestatus, pojkar såg upp till dem, män beundrade deras mod och skicklighet, flickor och kvinnor deras manlighet.

Det var då det!
Speedway i dagutövad till övervägande delen av en hoper bortskämda små primadonnor (undantag finns naturligtvis, men dessa är redan överåriga och efter dem finnes ringa, eller närmare, inget hopp). De små skitungarna kräver perfekta banor, perfekt väder, dvs inte för torrt, inte för blött, inte för tjockt, inte för halt, inte för snäva kurvor, inte för långa kurvor, inte för kort bana, inte för lång bana, osv i all djävla oändlighet. Dock har naturligtvis inte några av de små puttarna samma uppfattning om vad som är perfekt. Varje förare som idag inte vinner, anser att bana, väder, medtävlare, alla andra yttre omständigheter samt naturligtvis domaren, var under all kritik. Dessa frökentyper bär sig dessutom allmänt löjligt och föraktfullt åt, både mot publik och medtävlare. Att inför varje heat behöva göra ett oändligt antal provstarter, alltid vända vid starten för att åka tillbaka till depån för att skruva på nån skruv etc, tyder inte bara på bristande respekt för publik och medtävlare, utan också på en förbluffande okunnighet om vad det nu är dom ska till att göra. När en besegrad förare av idag uppvaktar sin överman efter målgång sker det icke sällan med knuten näve eller med ett uppstucket långfinger. Vinnaren däremot skall alltid, och med en dåres envishet, åka omkring och jönsa sig på bakhjulet, som om det var vad den fåtaliga publiken betalat entré för. Dagens Speedway utövas endast på riktiga bonnlandet, smaka på ortnamn som; Hagfors, Hallstavik, Målilla och Kumla, endast Grönköping saknas, sådana orter arrangerar också naturligtvis alla större tävlingar. Vid lagpresentationer och prisutdelningar får man också genom lagledare, domare och andra funktionärers uppförande och klädsel ett bevis på den drängmentalitet som genomsyrar sporten. Skitiga lågprisjeans med hängande byxarschle samt snedslitna träskor är idag representativ klädsel för ledare inom sporten.
De senaste årtiondenas SM-finaler ute på olika åkrar en lördageftermiddag i dagsljus, är inget annat än ett tragiskt bevis på att detta är en döende sport där åskådarna till klart övervägande del består av drängfulla bonnläppar som halsar hembränt ur plastdunkar och för ett djävulskt liv med kompressorhorn.
Internationellt är det om möjligt ännu töntigare, Lonigo (ort, Italien) finns inte ens med på bilkartor i fullt acceptabel skala, inte ens en mycket duglig Tysklandskännare kan med säkerhet placera Pocking (ort) på kartan, än mindre Norden (det är också en ort), båda de tyska bonnhålorna har varit VM-final arrangörer!!! Att nämna Vojens i sammanhanget är inte korrekt, då den hålan inte ens kan räknas till kategorin bonnhålor, utan närmare bör sorteras in under epitetet ”flugskit”.


Hur borde det vara då?
Den engelska Speedwayligan har tidigare alltid och utan minsta diskussion erkänts vara den i särklass mest attraktiva. En tävling en kväll på någon an Englands klassiska Speedwayarenor är (eller är man numera tvungen att uttrycka sig var?) något i särklass. En tät stämning, doften av heta motorer och spilld bitter i baren, de gamla tanterna med klubbhalsdukar ivrigt hejande på sina idoler. Ett alltid proffsigt utfört arrangemang, lagledare och domare prydligt klädda, ävenså startassistenten och hans medhjälpare, sådant stavas kultur. Sanningen skall sökas i den allmänna miljön och då menar jag inte i första hand pubarna utan mer den totala biten, bla då lagledarnas och andra funktionärers uppförande, klädsel och pondus, blomrabatter på innerplan, kulörta lyktor, sladdtraktorn som kommer ut blixtsnabbt utan att tävlingsledaren först måste ringa domartornet och sedan speakern ropa ut i högtalarna för att om möjligt få traktorföraren att vakna upp. När man tänker på detta då börjar man ana och kanske förstå hur det kan komma sig att förare kan uppträda så olika vid skilda tillfällen. Ta tex en förarpresentation vid en seriematch i England och jämför med en i Sverige, den stämning och spänning som byggs på den engelska banan när förarna i all enkelhet kör sina varv vid presentationen är total, när i stort sett samma förare gör samma sak två kvällar senare på en svensk speedwaybana, helt stendött! Nu gäller tyvärr inte detta i samma grad idag, inte så att svenska ligan lyfts till engelska höjder utan snarare att den engelska ligan även den håller på att dö sotdöden. På tal om bonnvischan! I London åktes det trots allt seriespeedway förra året efter några års uppehåll och man hade ett serielag, ”London Lions”, och eftersom åskådarna ibland kunde räknas i hundratal så talade man om ”ett enormt publikintresse”. Att världsstaden London med sina 10-15 miljoner innevånare endast pruttade ifrån sig handfull åskådare till en tävling i högsta speedwaydivisionen är inget överraskande. Dels berodde detta på sportens inneboende lågstatus samt genom sportens förflackning och brist på all anständig intellektuell stimulans, dels på att i en stad som London behöva trassla sig ut till en förslummad förort för att titta på ett antal utländska bonnläppar som åker omkring som reklamaffischer för fotriktiga skor, herrtidningar och lantbrukskassan! Sådant kan knappast ha hög prioritet när så mycket mer och intressantare finns att tillgå! Alltså gick det som det gick, Adios London Lions! Jämför för all del inte Stockholm med London, men likheterna mellan dessa båda städer ur speedwayperspektiv är stora. Både i England och övriga speedwayländer borde man på allvar titta tillbaka och söka ta lärdom av det som en gång gjorde sporten populär i vida kretsar och framförallt ta publiken på allvar. Att som nu envist hänga upp sig på skitsaker som tex fel hjälmhuva och på så sätt fördröja starten i flera minuter bara för att vi sen skall få se föraren i fråga komma ut från depån men hjälmhuvan instucken under glasögonremmen, allt för byråkratin och för att inte någon brännvinsadvokat under vintern skall få matchen ogiltigförklarad, innebär att de i publiken som kan tänka själva enbart föraktar både förare och funktionärer.
Maskinerna är ett sorgligt kapitel för sig. Fy fan vad det är fult med liggande motorer och vad har det tillfört sporten? Inte ett dyft, galonklädseln av maskinen måste vara ett uttryck föranlett av förare- och mekanikers kiss- och bajsfrustration, för att inte tala om de närmast löjeväckande framgafflarna. Att sedan dessutom alla cyklar ser ut på exakt samma sätt, ta styrena som exempel, kan bara tyda på att form går före funktion. Vad gäller form i övrigt så kan ju också konstateras att det inte är något designsnille som ritar plastbakskärmar, detsamma gäller hjultallrikar och stora skyltar på styret med plats för reklam för Djupfryst kyckling! Det räcker för höge farao med att deltagarna är hönskycklingar och dessutom är utspökade med en sorts haklappar med liknande budskap. För att inte tala om verkliga bottennappet, skyltar på hjälmen ovanför skärmen. För att lägga ytterligare lök på laxen så används numera syntetiska motoroljor, säkert mycket bra oljor men det luktar numera som om man bränner gamla skor.


Finns det en morgondag?
Hur ser då Speedwayens framtidsutsikter ut? Måste man vara både dum och löjligt optimistisk om man där kan se något positivt? I TV uttalade sig Per Jonsson, som bör veta vad han talar om, han sa att Speedwayens framtid är i den polska ligan som nuförtiden gäller för att vara den bästa och mest attraktiva. Polen! Inte nog med stortävlingar på åkrar och ängar vid avlägsna bonnhålor, nu är det dessutom Polen som gäller. Varför? Jo, i Polen som till västvärldens glädje nu skakat av sig kommunistoket dräller det av fifflare och gangsters som inte längre vet var de skall göra av de pengar de tjänar på smuggling och ekobrott, beskyddarverksamhet, utpressning, beställningsmord, olagligt övertagna statliga jätteföretag etc etc. En liten, men för speedwayförhållanden stor del av dessa pengar satsas då i just Speedway. Svarta pengar, mycket pengar, alltid i västvaluta samt utbetalade i baksätet på vulgära jättemercedesar, utbetalade av en typ i sidenkostym och hockeyfrilla med massor av guldklockor- och kedjor samt annat dyrbart bjäfs som kännetecknar kvalificerad smaklöshet och nyrikedom. En liten passus bör dock infogas, Polen har en god speedwaytradition liksom Tjeckoslovakien. Man har i dessa länder kört rundbana sedan mellankrigsåren och dessa länders speedwaykultur är inte att förakta i ett historiskt perspektiv.


Mer vansinne!
En typisk idiothistoria från de styrande och ställandes ankdamm är ju naturligtvis införandet av GP-serien. Självklart var det ju som nämnts tidigare inte mycket till VM-finaler när man körde dessa ute på åkrar i någon avlägsen jordbruksbygd som knappast finns på kartan, men ändå en VM-final äger av sig själv dramatik och spänning. Visserligen kanske inte alltid ”rätt” man vann men det gjorde faktiskt det hela mer oförutsägbart och intressant, tja nästan som en tävling. Hur tänker man då för att ”rätt” man inte ska bli utan världsmästartiteln? Jo, man tänker att om man kör en serie på sex deltävlingar och kanske då blir det rättvist, då kan ”rätt” man få punka en gång och kanske till och med vara lite ur form någon tävling. Då kan man ju fråga sig varför man inte precis lika gärna kunnat köra 30 tävlingar, dvs man borde ju då uppnå ännu större rättvis. Hur nära hundraprocentig rättvisa hamnar man om man kör 365 deltävlingar? Vad är det då för ”rättvisa” man söker? Jo, man vill till varje pris undvika att det dyker upp någon eller några icke etablerade ansikten i toppen, sådant kan ju hända i, en VM-final när någon eller några av etablisemanget misslyckats eller inte är i bästa form, vilket orättvist system! Hur kan han komma tvåa i en VM-final, han som bara har 7,22 i snitt i Engelska ligan, orättvist, orättvist! För att göra det hela ännu svårare för någon obetänksam uppstickare så ser man till att det är i det närmaste omöjligt för någon utanför de 17 i GP-startlistan att kvala in till nästa års tävling.
I vanvettets namn körs också dessa GP-ronder på lördagskvällar och inte ens detta faktum kan få de GP-ansvariga personerna att förstå varför inte alla TV-bolag står i kö för att få sända direkt. Jag säger bara, lördagkvällar! Skrota hela skiten omgående och kör fortsättningsvis alla VM-finaler på Wembley, (en fredag sent i september, start tidigast klockan 20.00) veckorna innan föregånget av kvaltävlingar som garanterar att de för tillfället bästa förarna deltar, inte de som var bäst för ett och ett halvt år sedan. Risken att ha ”otur” i denna enda finalkväll eller i kvalen är minimal, 99,9% av alla tekniska fel som kan uppstå beror inte på otur utan på rent slarv, så kom aldrig och säg att NN var moralisk segrare bara för att han heatbesegrat den slutliga topptrion, men hade två stopp i ledning. Vad det gäller omkullkörningar så beror de till största delen på över- och högmod, vilket ju här bildligt går före fall.
Nej skåda verkligheten, FIM-farbrödernas plaskande i ankdammen går helt och fullt ut på att de vill veta vilken som skall vinna, för att på så sätt i god tid få chans att smörja vederbörande, för att i slutändan tjäna makt och slantar på honom. Ett förslag; (som man inte borde nämna, de uppblåsta fårskallarna kommer garanterat tycka det är genialt) är att helt enkelt göra en skrivbordskonstruerad resultatlista, då kan pamparna fritt välja placering för sina gunstlingar, dvs den som kan betala dem bäst under bordet samt tillhandahålla åt fetarschlena de yngsta och villigaste fnasken. Då har ”rätt” man äntligen fått sin välförtjänta världsmästartitel.
Nämnas bör slutligen att dessa sex GP-deltävlingar inte samlar mer än knappt hälften så många åskådare tillsammans som en VM-finalkväll på Wembley, dessutom ser 80% av det totala åskådarantalet deltävlingen i Polen, plocka bort Polentävlingen och publiksnittet hamnar på siffror jämförbara med handbollsallsvenskan. Är detta speedwayens framtid?? Att köra varenda jävla GP-rond i Polen??

Hr Piggelin!
Åsså var det det här med fusket! Det fuskas konsekvent inom Speedway, är det inte för stora motorer eller preparerade däck så är det uppiggande pulver. Allt förnekas naturligtvis och inte ens FIM törs störa med kontroller. Skulle, vilket märkligt nog har hänt, någon av fisåkarna vid tex något större mästerskap ertappas vid kontroll förslagsvis med kokain i kroppen, så svänger man till det från högsta ort och säger att det tyvärr är så att den stackarn är reumatiker och hade tagit en halv magnecyl dagen innan en mycket obetydlig tävling för länge, länge sedan i ett land långt, långt borta och nu har proven analyserats och det är tyvärr så att enligt internationella regler om doping, ”som vi inom motorcykelsporten är mycket noga med att efterleva”, är magnecyl icke tillåtet. Att vederbörande trots sitt svåra handicap och dopingens ringa natur, (vem har väl inte åtminstone någon gång tagit en halv kanske tom en hel magnecyl?), fråntages sin placering vid den stora tävlingen är något man senare sopar under mattan. Är det en vågad gissning att det är från lagägare och andra ekonomiska intressenter som leveranser av uppiggande medel kommer?  En jätteglad och pigg förare är alltid lika spännande att se åkandes på bakhjulet under heaten vinkandes till publiken. Om, men bara om, den påtände skulle avslöjas så hängs han ut som tillfälligt olycklig med små, små drogproblem, det förklaras att han provat hasch, det låter inte så illa, de flesta människor har gjort det och kan överse med detta försiktiga bruk av en tämligen oskyldig drog. Fråga: Hur i hela fridens namn kan någon tro på att den superspeedade knarkarn i fråga rökt hasch? H asch är lugnande. Det finns annat som är uppiggande. Märk följande: Vid en av de mycket sällsynta dopingkontroller som ägt rum ertappades en förare med att tagit någon sorts uppiggande medel, sådana medel kallas officiellt alltid för koffeinliknande substanser för att på så sätt lugna allmänheten, koffein låter ju inte så farligt. Den ertappade är rutinerad och svarar naturligtvis: ”Javisst, jag drack som vanligt 76 koppar starkt kaffe strax före start”, varpå FIM-kontrollanten eller vilken det nu var, ber om ursäkt och drar sig rodnande tillbaka. Allt detta hycklande och hymlande ”för sportens bästa”, fan tro´t. Man kunde för en tid sedan notera i en resultattabell införd i Race att en namngiven förare fått startförbud efter alkoholkontroll innan tävlingen, detta är med största sannolikhet återigen en omskrivning av verkligheten, den lille ”fylltratten” var förmodligen så upp över öronen påtänd att tom hans kollegor fann det väl magstarkt, men för att inte ”skada sporten” så får vi väl säga att han kvällen innan med anledning av sin födelsedag druckit ett litet glas vin till maten.


Finns det hopp?
Botten torde vara nådd och om inte nödiga åtgärder vidtages snabbt så självdör hela spektaklet. De sista Speedwayentusiasterna är på sitt sätt värda all heder. Att stå ut med att ta sig närmast till avlägsna okända orter, ut till undangömda banor för att där mötas av totalt förakt från arrangören som givit fullständigt fan i att ordna till någon ordentlig publikplats även om banan varit i bruk sedan krigsslutet. Att dyrt få köpa ett närmast oanvändbart program som består av ett reklamhäfte i A5 för ortens anläggningsföretag, hårfriseringar och lågprisbutiker. Att få hålla tillgodo med ett lösblad med ett dåligt konstruerat körschema, kopierat på det billigaste jävla skitpapper som finns att finna. Att vidare vid lite duggregn få reda på att tävlingen inställs för att småprimadonnorna inte vill smutsa ner sig, eller dom kanske inte får för mamma? Vid genomförda tävlingar får den siste entusiasten stå ut med slarviga funktionärer som inte har ordning på nått och definitivt inte på startgrinden och sladdtraktorn, funktionärer som inte kan, eller närmare törs, störa de obegåvade små skitstövlarna till förare när dessa fånar sig vid starterna tex. Dessa pajaser som uppenbarligen anser sig vara Guds gåva till den sport- och spänningstörstande allmänheten, men som i själva verket med sitt förhalande och fjantande vid varje start och målgång, uppenbarligen helst av allt skulle vilja åka sina heat för sig själva, utan publik, men naturligtvis mot en god ersättning.
Åker så sedan någon fjant av ren och skär obegåvning omkull, då är det banans fel, basta! Skulle vederbörande stuka tummen, ja då djävlar, då är inte banan bara dålig utan också livsfarlig.
Finns det då något recept på hur sporten skulle kunna återupplivas? Jo visst, problemet är bara att i stort sett alla inblandade från högsta tupp i FIM till den nyaste nybörjarkycklingen uppenbarligen inte vill förändra något. Förnuftbristen är förkrossande, att inte kunna inse att man sysslar med något som av större delen av allmänheten tyvärr betraktar som rena skämtet och om inte så enbart av den anledningen vidta nödiga åtgärder. Att inte kunna samarbeta klubbarna emellan när alla inblandade ändå redan väl känner varandra, utan istället motarbeta och tycka illa om varann är ytterligare ett bevis på den totala hjärnstiltje som råder i lägren. Försök förstå att Speedway är en mycket liten företeelse och att de få som sysslar med den behöver varandras hjälp. Dessutom behövs odiskutabelt hjälp utifrån i form av proffesionell marknadsföring, ”allting går att sälja…osv”. Vidare inte minst mycket avancerad hjälp från mentalvårdare och beteendevetare, hjälp från vuxenlärare med utbildning och uppfostring av samtliga inblandade för att på så sätt öka de inblandades insikt och inriktning. Förskolepedagoger eller lektanter skulle kunna vara till stor hjälp under tävlingarna, att med tex sång- och danslekar beledsagade av symbolspråk underlätta för lagledarna att få på förarna rätt hjälmhuva; ”Den som är katten, han har röd…” etc (melodi ”Köp varm korv). De rent bokliga kunskaperna är förmodligen en omöjlighet att förbättra, men nån liten läs- skriv och räknakurs åtminstone till lagledare och liknande kanske ändå vore värt att prova. Om det sistnämnda skulle anses allt för besvärligt att genomföra pga bristande grundmaterial så kan man kanske tänka sig att man inom klubbarnas ram åtminstone kunde utbilda några funktionärer var för sig i ett (1) enskilt ämne, då fick ju dess samtidigt en övning i samarbete i de förekommande fall då man kan tänkas kunna behöva både läsa och skriva. För mer avancerade teoretiska spörsmål och brevställningar, anmälningslistor, ansökningar, telefonering, skicka fax, etc etc, kan hjälp åt klubbarna troligtvis erhållas från lokala AMS eller ALU-verksamheter.


Redskapen
På den tekniska sidan borde man för länge sedan slagit till bromsarna ordentligt inte minst vad det gäller motorerna men även vad gäller ramar och däck, att sedan en speedwaycykelmotor ska stå rakt upp i ramen måste vara ställt utom allt tvivel. Intet har blivit roligare på en Speedwaybana bara för att effekten på motorerna har höjts, men samtidigt är just trimning och förbättring en del av sporten, alltså borde man via regelverk införa tex mindre motorer, specifikation om förhållande borr och slaglängd, enklare konstruktioner (2-ventiler, stötstänger?) etc, då kan det börja trimmas igen i vedbodarna. ”Man kan och bör inte hejda den tekniska utvecklingen, den kommer vanligt folk till gagn”, säger då någon. Larv, visst både kan och bör man det, det har skett förr och kommer att ske igen. (Den ”tekniska utvecklingen” vad gäller speedwaymaskiner har absolut inget att skaffa med den verkliga tekniska utvecklingen inom fordon- och transportverksamheter). Att återinföra ”metanoldoften” vore kanske inte så dumt, nån lite tillsats i syntetoljan kanske skulle göra susen?
Lika överraskande framsynt som lyckligtvis bestämde man sig redan på tidigt 70-tal att motorerna skulle förbli vid encylindriga 4-taktare, gissa vad dom hade åkt med för motorer om inte den regeln hade tillkommit. Tyvärr blev ungefär samtidigt ett mycket lovvärt och klarsynt förslag av Arne Bergström att inte tillåta 4-ventilare krossat av övriga beslutsfattare. Detta var väldigt olyckligt då det endast medförde högre kostnader och besvärligare skötsel av motorerna, men definitivt inte att det blev bättre speedway, snarare tvärtom. Ta då och tänk efter vad ”utvecklingen” inneburit. Då 4-ventilarna kom innebar ”utvecklingen” att tre-fyra år gick förlorade medan förarna dels experimenterade med, och dels försökte få ihop pengar till de nya motorerna. En handfull förare, ”de rätta”, hade ekonomi och kunskap bakom sig och deras 4-ventilare fungerade och de kunde enkelt och bekvämt skörda de stora segrarna. Samma sak upprepar sig de senaste åren med de liggande motorerna, dvs ingen tog lärdom av tidigare misstag, (är ni förvånade?)
De kraftigt ökade kostnaderna har helt naturligt också inneburit att nyrekryteringen inom sporten blir tämligen snedvriden. Förr ansågs det, från motorsportshorisont, vara billigt att åka speedway, roligt och som junior kunde du ha roligt och även nå framgångar med en 12-15 år gammal hoj. Nu när den nyaste nybörjarkycklingen måste ha en cykel i prisklassen <100.000:- för att inte bli ledsen och kinkig, så är det mest ungar vars farsor tassar omkring i de ekonomiska gråzonernas utmarker som utgör det uppväxande släktet speedwayförare. Cykeln är således så jävla dyr och märkvärdig att småglina inte ens ids smutsa ner hojen med att åka juniorheat för att den vägen förkovra sig och komma vidare i karriären. Nej, karriären sköts numera av pappa som genom att annonsera för sina företag i programmet anser att hans ättelägg självklart ska få åka i A-laget, får ungdjäveln inte åka då blir det ett sjuhelsikes liv effektuerad med insändare i Race, ”Veckans ris till styrande i ….” osv. Man bara dånar, vilka tror dom att dom är?


Landskamp?
Ett annat problem som frodas i dagens Speedway är förarnas mycket splittrande klubbtillhörigheter. Att på tisdagskvällen vara lagkamrat i elitserien med en förare som man på onsdagen i polska ligan är konkurrent till. På torsdag är det en öppen tävling, ”NN-select v/s Rest of the World”, tja, nya lagkamrater igen. Fredagen innebär ytterligare nya lagkompisar i den engelska ligan, för att sedan på lördagen åka 4-landskamp mot alla veckans klubbkompisar. Slutligen bara för att få se några av dem i ens eget lag igen i den danska ligan på söndagen. Gissningsvis avgörs tävlingarna nuförtiden på flygplatserna och inte på banan. Förarna är ju proffs och åker för sin försörjning, som lönearbetare bör du ju ställa och styra på det sätt som du kan tjäna mest pengar på, inget fel i det. Om det inte vore för att man helt bedrägligt kallar deras arbete för ”tävling”. Rörligheten mellan olika länders ligor innebär också att förarna teoretiskt är statslösa och det ställer gamla begrepp på skam. En vanlig vänskapslandskamp mellan tex Sverige och England har på detta sätt förlorat hela sin charm. Förr när Engelsmännen kom hit, kom de som mytomspunna hjältar, nästan som från en annan planet, förare som nästan samtliga svenska landskampsdeltagare och definitivt hela publiken endast tidigare hade läst om i tidningen. Numera är det närmast så att förarnas bästa kompis lika väl kan åka i det andra landslaget och publiken känner sina utlänningar minst lika bra som svenska förarna. Denna utveckling är i och för sig en naturlig och möjligen nödvändig del av samhällets omdaning och är inte ett resultat av Speedwaysportens misskötsel, men icke för ty, bra är det inte.

Uppdaterad: 08 JUL 2020 18:05 Skribent: Anders Karlsson
Epost: This is a mailto link

LÄNKAR

Norska föreningen för Classic

Finska föreningen för Classic

Danska föreningen för Classic

 

MCHK-Racing på Sporthoj.com


TÄVLINGAR 2020 

1-3/5 Ring Djursland, Danmark, INSTÄLLT
22-24/5 Jurva, Finland, INSTÄLLT
12-14/6 Våler, Norge, INSTÄLLT
7-9/8 55-ÅrsRacet, Sverige, INSTÄLLT
28-30/8 Gelleråsen TT, Sverige

BANDAGAR 2020

25-26 april, Sviesta
26-27 sptember, Sviesta

Postadress:
MCHK-Racing - Motorcykel och Snöskoter
Box 8
62311 Hemse

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info